Beccus Karlavagn - Häxkonst & Magi

Häxan

Image © Beccus

Många skriver till mig: "Jag vill bli häxa -hur ska jag göra?" Då brukar jag svara att: Först måste man ställa sig frågan vad som definierar en häxa....

...Någon som använder magins tillgångar och lever i samklang med naturen? Någon som gör allt för att förstöra för andra och äter småbarn till frukost? Alla som någon gång använt sig av något gammalt häxkonst-knep? Någon som sysslar med örter och kokar sitt eget schampo? Eller bara någon som har ett hett temperament? Eller nåt annat? Det finns säkert lika många definitioner på vad en häxa är, som det finns häxor.

Låt oss först titta lite närmare på den gamla, utbredda bilden av häxan. Den som f.ö. Kristendomen präglat…

Trolldomsprocesserna
Häxprocesserna eller trolldomsprocesserna som de också kan kallas, anklagade många och skördade många liv. Under dessa häxbränningar som ägde rum på 1600-talet, påstods en häxa vara någon som utförde trolldom och givetvis ond sådan. Att det skulle finnas god trolldom, fanns sällan med i sammanhanget, även om det förekom. Trolldom sågs som ett hot. Häxan ansågs vara Djävulens anhängare. Det är kanske inte så undra på, att folk var rädda.
Nog för att det finns fördomar idag, men förr i tiden levde man ännu farligare i vårt land. (Ja, inte bara här för den delen.) Vare sig man själv ansåg att man var häxa eller ej, kunde man bli anklagad för att vara en. Det spelade ingen roll om det gällde någon med örtmedicinskt kunnande, någon som använde naturens eller magins knep vid förlossningar, någon som verkligen hade onda avsikter eller någon som inte hade ett dugg med sådana saker att göra. Vem som helst kunde i princip bli anklagad för att vara häxa. Nästan vad som helst som upplevdes som negativt, kunde skyllas på att någon utfört magi. Vare sig det var missväxt, brand, olyckor, ohälsa, otur eller vad det nu kunde gälla.
Det var också farligt att komma och påstå att häxor inte fanns och att alla anklagelser var vansinne, för då kunde man raskt själv finna sig anklagad istället. Trots detta fanns det faktiskt en skara aktade och välutbildade män, som under den här tiden vågade gå ut och påstå att häxanklagelserna var struntprat. Det också till stor del tack vare dem som häxförföljelserna slutligen tog ända.

Boken "Häxhammaren" ("Malleus Maleficarum" på latin) har betytt mycket för att sprida och befästa den kristna tron på häxan som en ond varelse. Den utkom 1487 och var skriven av två munkar som i detalj hävdade vad häxorna kunde åstadkomma, hur man avslöjade dem och hur de skulle oskadliggöras. Munkarna påstod bl.a. att häxor som fungerade som barnmorskor, var den värsta sortens häxor. Munkarna hävdade att dessa häx-barnmorskor dödade nyfödda barn eller offrade dem till Djävulen.

Det förekom vissa särskilt farliga ryktesspridare på sina håll, som kunde orsaka häxfeber i just den trakten. Med elaka rykten och ljugande barns vittnesmål gick ingen säker.
Det som förstärkte och drev på den dåliga bilden av häxan på den tiden, var berättelser om häxornas färder till Blåkulla. Man trodde att häxorna flög dit på kvastar eller upp och ned-vända djur och hade med sig bortrövade barn som presenter till Djävulen. På Blåkulla trodde man det vankades fest med de mest obskyra inslag. Värd var givetvis Djävulen själv. Det mesta som försiggick gjordes bakvänt på något sätt: Man trodde maten åts på upp och ned-vända fat, att maten (som såg ut som riktig mat) i själva verket var sten och smutsigt vatten, att man åt med baken istället för munnen osv. Hela tiden hånades Gud. Man trodde också att häxorna "bolade" med Satan; dvs. hade samlag med honom och avlade små djävulsungar.

De flesta som på något sätt utövade magi eller använde sig av naturens växter som medicin, hade säkerligen goda avsikter även på den tiden. Naturligtvis finns det väl alltid några få som har onda avsikter gentemot andra människor, då precis som nu. Det går aldrig att komma ifrån. Men dessa var långt färre än de som blev förföljda och ev. avrättade; det är ett som är säkert! Mellan 1668 och 1677 avrättades omkring 300 människor (mestadels kvinnor) för häxeri. Nämnas bör att befolkningsmängden på den tiden bara uppgick till ca. 1 miljon människor. År 1704 avrättades den sista kvinnan i Sverige för häxeri.

I Sverige var det ovanligt att någon brändes levande på bål. De flesta fick huvudet avhugget först. Anledningen till att de häxdömda brändes, sägs vara att man trodde onda andar fanns i häxornas kroppar och att dessa andar bara kunde förgöras med eld.
Tortyr ska ha varit olagligt på den här tiden i Sverige, men förekom ändå när man skulle få den anklagade att erkänna häxeri. Under svår tortyr kunde de flesta erkänna vad som helst, och det är ju inte så svårt att förstå. Dessutom använde man sig av olika "prov" för att se om individen ifråga var en häxa.
Häxförföljelserna fick en ände, när det till slut uppdagades att de många barnen som vittnat om än den ena och än den andra Blåkullafärden, helt enkelt ljugit sig blåa. Namnen på särskilda ryktesspridare dök upp om och om igen i alla fantasier och lögner, och till viss del hade de lurat i vittnena vad de skulle säga.
Hur det kunde ta så lång tid innan detta uppdagades, kan man ju undra. En anledning var att man länge ansåg att barn var rena och oskuldsfulla och att man därför inte skulle ifrågasätta deras vittnesmål. En annan anledning var att man trodde att Djävulen kunde förvilla synen på människor, så dessa inte förmådde att se sanningen. Dessutom kunde man ju själv bli anklagad för häxeri om man ifrågasatte vittnesmålen...

Även om häxförföljelserna klingade av, så fanns fortfarande tron på häxan som Djävulens anhängare kvar ett tag. Den negativa bilden av häxan finns ju på sätt och vis fortfarande med i bilden idag, även om det inte är på samma sätt.

Häxan idag
Idag finns det många olika typer av häxor. Säkert nästan lika många som det finns antal häxor! De allra flesta är med all sannolikhet häxor med goda avsikter; häxor som följaktligen utövar magi med goda syften och mål och inte för att göra andra illa. Givetvis finns det de som har onda avsikter också, men de är garanterat inte lika många. Det finns solitära häxor och häxor som arbetar i grupp; i häxcirkel, coven eller liknande.
Visserligen kan någon bli kallad för häxa, vare sig han eller hon vill det eller inte, men det är ju en annan historia… (Bara för att någon exempelvis har ett hett temperament behöver det ju inte betyda att han/hon vill bli kallad häxa, eller hur?!) En riktig häxtitel är det är bara häxan själv som kan "utfärda".
Enligt min åsikt innebär den "äkta" häxan något mycket djupare än en önskan om att "bli häxa" för att det låter "tufft" eller är "på modet". För mig är vägen till, och valet att vara häxa en livsstil! En livsstil som har med andlighet, intressen, livssyn och utövande att göra. En strävan efter helhet och helighet. En strävan efter närhet till, och samklang med naturen. Något som man automatiskt har med sig med sin syn på saker, utan att behöva skryta en enda gång om det. Man är inte märkvärdigare än någon annan för det.

Och hur blir man häxa då?
Angående den inledande frågan på denna sida, så ger jag dig min åsikt: Vägen till ett häxliv är individuellt för varje häxa! Dels därför att det finns många olika sorters häxor. Dels också för att vägen till ett häxliv är personlig och läggs ut efter de värderingar och uppfattningar man själv har. Vägen formas av de traditioner man tar till sig och den syn man har på saker. Läs mer om detta och min bild av en häxa under texten Häxlivet.

Till Häxkonst & Magi

Till Index - Beccus Karlavagn

Observera att allt jag har copyright på stannar här! Läs mer om vad som gäller här.